Att börja lita på livet igen

– I början minns jag att jag tänkte: “Får jag skratta nu när mitt barn är så sjukt?”, berättar Gunilla. Men idag tänker jag att man aldrig ska glömma bort att skratta. Det handlar om att börja lita på livet igen.

Det var i oktober år 2004 som en parkerad bil utan åtdragen handbroms började rulla. Lucas, som då var tre och ett halvt år gammal, hamnade under bilen. Väl på sjukhuset kunde läkarna konstatera att han hade brutit nacken.

– Jag minns att han såg så liten ut där i den stora sjukhussängen, berättar Gunilla. Nyss hade han sprungit runt som vanligt och plötsligt var där massor av slangar överallt och ingen visste hur det skulle gå.

Till en början kunde Lucas varken röra sig eller prata.

– Jag minns att jag var mest oroad över talet. Det kändes värst av allt, ifall han skulle få svårt att kommunicera, han som var så pratglad och kommer från en pratglad familj.

Det fick mig att tänka att okej, den där lilla personen känner jag igen.

För Lucas och Gunilla inleddes en sjukhusvistelse som skulle pågå i flera månader. Gunilla beskriver att de levde som i en bubbla under den här perioden – långt ifrån sitt vanliga liv tillsammans med Lucas syskon och plötsligt omgivna av en massa sjukvårdspersonal. Det var mycket oro och många funderingar kring hur livet skulle bli. Mitt i detta träffade de sjukhusclownerna för första gången, en händelse som Gunilla minns starkt.

– Vi mötte clownen Knutte som spelade och sjöng. Det var bara det att han spelade en låt på sin ukulele samtidigt som han sjöng en annan låt, och det där gjorde Lucas jättearg! Det märktes tydligt, även om Lucas inte kunde prata. Och den där ilskan var viktig, för det fick mig att tänka att okej, den där lilla personen känner jag igen, han är med, han fattar.

Med tiden började Lucas bli bättre. En dag märkte Gunilla att han kunde göra små rörelser, och en kväll började han viska. Försiktigt kunde fokus skifta från ren överlevnad till hur framtiden faktiskt skulle kunna se ut. Med hjälp av sjukgymnaster, arbetsterapeuter och annan personal gjorde Lucas stora framsteg. Men på tisdagar och torsdagar fick inga sjukgymnastbesök bokas in. För det var då clownerna kom till sjukhuset.

–  Eftersom vi var på sjukhuset så länge så lärde vi verkligen känna clownerna. Lucas kunde hänga med dem iväg och det kändes tryggt att han var med sina clownkompisar. Och så efteråt fick man tillbaka ett barn som skrattar och är glad.

Ihop med clownerna fick han vara bara Lucas. 

Idag jobbar Lucas på bank, driver eget företag och har ett stort socialt liv med mycket som händer hela tiden.

– Jag är en sådan som inte ser problem utan möjligheter, säger Lucas. Jag ser inte bakåt utan fokuserar framåt, för det är framtiden man kan förändra, inte det förflutna.

Lucas minns själv inte olyckan eller sjukhusvistelsen eftersom han var så liten när det hände.

– Men jag tror att clownerna skapar en gemenskap bland människor som har varit mycket på sjukhus. Man har träffat samma sjukhusclowner och delar en rolig erfarenhet.

Gunilla håller med. Hon har själv stött på andra föräldrar vars barn också haft fina stunder ihop med sjukhusclownerna.

– Clownerna erbjuder en fristad från det allvarliga och jobbiga. Det är så viktigt att inte alltid vara “Lucas som har brutit nacken”. Ihop med clownerna fick han vara bara Lucas.